måndag, december 31, 2018

Kampen för att kunna ge barnen tid slutar aldrig och vilar aldrig

Foto: Pixabay
Lite tankar inför det nya året!

Vi är så på rätt väg när vi sprider budskapet från Hemmaföräldrars nätverk: Tid för barn och balans mellan familj och arbete.

Det är många familjer som under två decennier fått stöd från Hemmaföräldrars nätverk, som fått råd, mod och inspiration att våga gå mot strömmen, följa sin magkänsla och satsa på tid med barnen. För att nå många och upprätthålla den positiva bilden är den även viktigt hur vi sprider budskapet, så att det inte blir kontraproduktivt.

Media skriver gärna om hemmafruar. Det ger många klick och många upprörda känslor. Och det är något som genast drar igång samma gamla band där allt fokus handlar om kvinnofälla. Borta är fokus på barnen, tid för barnen och all forskning och kunskap om vad små barn behöver. Fokus hamnar istället på jämställdhet och pensioner. (Saker som det går alldeles utmärkt att arbeta med utan att separera små barn från deras primära vårdare under de första viktiga åren).

Det är ett svårt läge att diskutera från. Många tar avstånd och hemmaföräldrarna tappar mark. Jag brukar säga att var och en får kalla sig för vad de vill, men vill man åstadkomma en långsiktig förändring i samhället där de politiska ramarna förändras så att det blir lättare som förälder att ge sina barn tid - då ska man undvika att prata om hemmafruar, eller att titulera sig hemmafru offentligt. (Hemmafru kan du dessutom vara utan att ha några barn hemma). Vill en tidning göra en intervju, var tydlig med att du är hemmaförälder. Trilla inte i fällan att på fel villkor, få en liten stund i rampljuset. Det enda din insats leder till är fler klick för tidningen, men sämre villkor och förutsättningar för oss föräldrar som vill ge våra barn tid.

Jag var en av de som kämpade för att vårdnadsbidraget skulle införas. Genom mitt och många andras idoga arbete i Föräldraupproret så lyckades det. Men kampen för rätten att ge sina barn tid var inte över för det. Vårdnadsbidraget var ständigt ansatt ur ett jämställdhetsperspektiv. Egentligen var det lätt att bemöta för visst måste det vara bättre att kunna vara hemma tre år med jobbet kvar, sin SGI skyddad och med en möjlighet för båda föräldrarna att arbeta 50 procent var och vara hemma 50 procent var, om de ville - än att tvingas säga upp sig och hamna i ekonomisk otrygghet. När vårdnadsbidraget försvann, försvann även det skydd vårdnadsbidraget gav och idag måste föräldrar säga upp sig för att kunna vara hemma. De förlorar sig sjukpenninggrundande inkomst, SGI och de kan inte gå ner i tid och arbeta 50 procent.

Men jag kan inte göra allt själv, jag måste ha med mig de som vill ge sina barn tid. Alla måste dra sitt strå till stacken och vara goda ambassadörer för att vi ska få ett samhälle som - accepterar att vi är olika, att våra barn är olika - och att vi därför inte kan ha bara en enda barnomsorgsmodell som ska passa alla.

Jag har som sagt arbetat i snart 18 år helt ideellt och endast med stöd av HFN:s goda ringar på vattnet, där de som får stöd och inspiration också ger något litet tillbaka som att starta aktiviteter i de lokala grupperna, eller genom att de kommenterar och stöttar de som är nya i hemmaförälderrollen. Påhoppen på hemmaföräldrarna har minskat, men det kan lätt förändras och den dag jag slutar med mitt ideella arbete, tror jag tyvärr att den obligatoriska förskolan kommer att införas väldigt snabbt och valfriheten kommer att minska ännu mer. Så en liten vädjan, vi har räddat så många familjer och så många barn hittills och än räcker min ork till att rädda fler - men jag behöver också er och era insatser, så stötta mig gärna i det här - så är jag övertygad om att även 2019 kommer att bli ett bra år för de föräldrar och barn som behöver välja bort standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Jämställdhetslinje riskerar att bli sjukskrivningslinje

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Vårdnadsbidraget leder till bättre lön, bättre SGI och bättre jämställdhet

Varför sprids inte kunskap om små barns behov

Föräldrar måste få bestämma själva

Myten om vårdnadsbidraget

Dålig idé av S att slopa alternativen inom barnomsorgen

Ha, ha, ha, nu rycker vi undan mattan för hemmaföräldrarna

Löfven glömmer bort barnen när han stoltserar med att ha tagit bort vårdnadsbidraget

lördag, december 15, 2018

Sprid forskning om vad små barn behöver, det är inte att skuldbelägga

Foto: Pixabay
Han hette Allan. En liten skrynklig farbror med ögon som plirade bakom svarta glasögonbågar. Alltid med en AIK-halsduk runt halsen. Vi bodde i samma hus. Han, skulle det visa sig senare, bodde i en träningslägenhet som socialen stod för. Jag märkte att han verkade väldigt ensam. Försynt och tyst och jag tänkte att jag skulle hänga en korg på hans dörr med julmat till julen. Och jag hade en stark önskan att förverkliga det hela, men livet kom emellan. Just den julen hände det massvis med andra saker och jag tappade fokus. En bit in på nästa år fick jag veta att han dött. Han hade legat död i tre dagar innan någon upptäckte honom. Den där fina tanken jag hade, lyckades jag aldrig förverkliga. Det skaver i samvetet än idag. Därför tänker jag varje jul på den lilla farbrorn i mitt hus, då för många, många år sedan och hur viktigt det är att göra vad man kan. Alla kan göra något litet för andra.

För mig är det medmänskliga uppdraget viktigt, samtidigt som mammas röst mässar i örat på mig: "Tänk på att det är lätt att bli utnyttjad om man är för snäll". Jag tänker alltid att jag vill göra mer, men försöker nöja mig med att jag gör vad jag kan. I vardagen, året om, försöker jag göra lite skillnad genom att stötta, inspirera och ge föräldrar råd - så att de har självförtroendet att våga följa sin magkänsla och satsa på tid för barn och balans mellan familj och arbete.

Det kanske verkar som ett lätt val att ha hemmaomsorg till sina barn: "Det är väl bara att stanna hemma om du känner för det". Njae, riktigt så enkelt är det inte, det lär den som väljer att gå mot strömmen snabbt märka. Verkligheten ser ju liksom ut så att hemmaföräldrar får man gärna ifrågasätta öppet och inför alla, men om en hemmaförälder delar forskning på sociala medier om vad små barn behöver - då blir det ett ramaskri och prat om skuldbeläggning: "JAG vill inte läsa sådant här. JAG mår dåligt då. SLUTA skuldbelägga mig. Alla kan faktiskt inte vara hemma så sluta dela sånt här".

För oss som vet hur de negativa, ifrågasättande och fördomsfulla kommentarerna kan hagla inför hemmavalet ibland, från både släkt, vänner och bekanta samt till och med BVC -  så är det lite häpnadsväckande att vi som aldrig går runt i vardagen som små prussiluskor och högljutt ifrågasätter föräldrar som väljer förskola, får dessa reaktioner när vi delar länkar till den forskning som finns kring vad små barn behöver. Det handlar ju faktiskt inte om föräldrars känslor - utan om de små barnen som inte kan göra sin röst hörd själva. Självklart går livet sina egna vägar och vi kan inte råda över allt. Men den förälder som får ta del av forskning om vad små barn behöver kan ju stanna upp en stund och reflektera över sin situation och se OM det går att göra vissa förändringar som gynnar barnet bättre. Olika falla ödets lotter och vi får de "spelkort" vi får i livet och får göra det bästa av det vi har. Kan vi inte förändra, så kan vi inte men då har vi i alla fall funderat ett varv. Och ofta går det ändå att göra vissa justeringar, men att bara skrika. "JAG vill inte höra det här", gör ju att allt bara fortsätter som förut när det kanske finns saker att göra som förbättrar för det lilla barnet.

Nej, jag måste säga att det börjar bli lite tröttsamt med vuxna människor som inte ser hur viktigt det är kunna ta till sig forskning och reflektera. Och dåligt samvete, ja det är tyvärr en del av föräldraskapet. Alla föräldrar har dåligt samvete av och till. Kanske just för att vi ska stanna upp och reflektera lite.

Sedan kommer det alltid finnas föräldrar som inte vill ha huvudansvaret för sina barn. De vill hellre arbeta. Och sedan finns det föräldrar som inte kan välja något annat och då ska ju självklart förskolans miljö utformas efter vad små barn behöver, så att även dessa barn får en så bra uppväxt som möjligt. Där är ju norsk forskning ett föredöme och den visar ju på till exempel varför små barngrupper är bra - då den berättar om varför stora barngrupper är dåligt. Den berättar om att långa dagar ger stressade barn och det blir då bra information till varför familjepolitiken bör utformas så att föräldrar har möjlighet att ge barnen korta dagar, om de vill. Och vill de inte kan forskningen användas till att anpassa förskolan bättre så att barnen blir mindre stressade, eller så kan det satsas på fler barnomsorgsalternativ för barn som stressas extra mycket i förskolemiljön. Barn som är introverta eller högkänsliga.

Forskning och tillgång till forskning är med andra ord en win-win för alla föräldrar. Visst kan det bli en chock för många då vi inte forskat i Sverige under de senaste 30 på vilken effekt förskolan har på barn. Istället har föräldrar matats med en massa felaktiga myter, för att de ska agera som politikerna vill. Men vilken föräldrar vill inte hellre ha korrekt fakta, än en massa myter, när det handlar om det viktigaste de har: sina barn. Så alla ni som tvekar att dela länkar till fakta och forskning, skippa rädslan och börja sprida informationen. För de små barnen, för förändring, för en bättre uppväxt för de allra yngsta. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något litet.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Ny studie; Förskolebarn som går långa dagar är mer stressade

Barn som gått i stora barngrupper får fler beteendeproblem i skolan

Stressade förskolebarn kan stressas för livet

Sätt inga ettåringar i förskolan

Det behövs ny forskning om förskolan

Nej barn MÅSTE inte gå i förskola för att utvecklas optimalt



tisdag, december 04, 2018

Stressade förskolebarn kan stressas för livet. Ny forskning i Norge

Foto: Pixabay
Norge fortsätter att studera vilken effekt förskolan har på barn, samtidigt som vi i Sverige fortsätter att undvika att göra samma sak. Inte heller får svenska föräldrar kännedom om den norska forskningen. Det är inte så att forskarna i Sverige är ointresserade men de som ansöker om forskningsanslag får avslag. I Norge har man dock full koll på att hjärnans utveckling är i sin mest intensiva fas mellan 1-2 års ålder och att negativ stress kan påverka hjärnans nervceller och de nervceller som används för att hantera stressreaktioner, är de som hämmas mest: stressade förskolebarn kan stressas för livet.


183 småbarnsavdelningar, 710 anställda och 1 100 barn deltar i ett nytt forskningsprojekt för att ta reda på hur personal i förskolan kan skapa en miljö, som minskar stressen bland de yngsta barnen.

- Barn i åldrarna 0 till 2 år är i sin känsligaste ålder och tål inte stress särskilt bra. Då hjärnanatomin utvecklas för fullt. Negativ stress kan påverka hjärnans nervceller och de nervceller som används för att hantera stressreaktioner, är de som hämmas mest.
Det står professorn i klinisk barnpsykologi vid NTNU, Turid Suzanne Berg-Nielsen, enligt forskning.no.

Nytt forskningsprojekt

Som forskare vid det Regionala centret för barn och ungdomars mentala hälsa (RBUP), leder hon forskningsprojektet Trygg innan 3, som bland annat ska ta reda på hur personal i förskolan kan skapa en miljö som minskar stressen för de yngsta barnen.
- Om du utsätter de yngsta barnen för ihållande stress, riskerar du att stressa dem för livet, säger Berg-Nielsen, enligt forskning.no.

Få - och motsägelsefulla svar

När det gäller små förskolebarn och stress, är det mycket forskarna inte känner till. Enligt artikeln på forskning.no finns det få internationella studier på området och de ger delvis motstridiga svar.

Professor May Britt Drugli på NTNU är en del av forskargruppen i projektet ”Trygg innan 3”. Hon har tidigare lett den första norska studien rörande kortisolnivåer hos de yngsta barnen i förskolan.

- Mätningarna visade en atypisk kurva för kortisolnivåer hos ett- och tvååringarna i förskolan. Nivåerna ökade under hela dagen i förskolan, samtidigt som nivåerna sjönk de dagar barnen var hemma. Det visade sig också att stresshormonerna ökade mest hos barn som tillbringade åtta timmar eller mer per dag i förskolan, säger Drugli, enligt forskning.no.

- Måste ta reda på mer

Ökningen av kortisolnivåerna hos dessa barn var inte stor. Men Drugli är medveten om att det behöver undersökas ytterligare:

-Vi kan inte slå oss till ro och säga att en liten ökning av kortisol inte är skadlig för de yngsta. Vi behöver veta mer om hur olika barns utveckling påverkas av förhöjda kortisolnivåer och vad man kan göra för att minska nivåerna, säger Drugli.

Trygg innan 3

- Trygg innan 3 handlar om att medvetet arbeta med kvaliteten på småbarnsavdelningarna under ett helt förskoleår och sedan undersöka effekten av detta. Projektet innefattar observation och utvärdering av samspelet på småbarnsavdelningarna, feedback till alla anställda, reflektion och vägledning, skräddarsydd för den enskilda avdelningen eller gruppen.

- Trygg innan 3 består av en servicestödjande, kvalitetshöjande del med fokus på det dagliga samspelet i förskolan och en forskningsdel. Forskningen kommer att undersöka vilka effekter Trygg innan 3, har på bland annat kvaliteten på relationerna, hur barnen fungerar inom olika utvecklingsområden, barnens stressnivåer och personalens trivsel.

- Trygg innan 3 är ett tvåårigt projekt. För att kunna undersöka effekten av sådana kvalitetshöjande åtgärder måste förskolorna tillfälligt placeras i två grupper. En grupp kommer att få kvalitetsutveckling förskoleåret 2018-2019 och den andra 2019-2020.

- Sju kommuner/stadsdelar i Östra Norge och Trøndelag har anmält sig eller har valts ut att delta och cirka 8-20 förskolor ingår i varje kommun.

- Trygg innan 3 är ett samarbete mellan RBUP Öst och Söder, Handelshögskolan BI och RKBU Mitt-Norge, NTNU. Projektet har beviljats finansiering från det förebyggande programmet "Bättre hälsa" i Norges forskningsråd.



måndag, november 12, 2018

Jordan B Peterson svaret på många rotlösa människors frågor om livet

Foto: Pixabay
Det är fascinerande hur vissa politiska grupperingar fungerar. Läget är ganska allvarligt i Sverige, på två decennier har vi fått mängder med nya problem som vi av någon konstig anledning knappt berör. Det är skottlossningar, mord, sprängningar, rån, våldtäkter, gruppvåldtäkter och idag drabbas alltfler även i sitt hem av grova brott, åldringsrån och så mitt i allt det problemet med att välfärden inte levererar längre som det är tänkt. På sjukhusen är det ofta kaos och sjukvårdspersonalen hotas och misshandlas, kvinnor får föda barn i bilen i vissa kommuner sedan BB lagt ner, i skolorna är det också stök och kaos, för att nämna några allvarliga problem som vilken förälder som helst får stora skälvan över. Alla föräldrar vill ju ha en trygg plats för sina barn att växa upp på och våra förfäder har kämpat hårt för att vi ska få den tryggheten, men nu har mycket rasat på bara 20 år och i en takt som få hade kunnat förutspå.

Sånt händer och tittar vi tillbaka i historien så kommer lugna perioder alltid ersättas av mer turbulenta. Orsakerna varför det blir som det blir har varierat under århundradena, men människor har alltid gått man ur huse för att lösa problemen. Idag så verkar det mesta dock bara flyta. Men för att vårt land ska vara en trygg plats, så måste vi hela tiden se problemen och göra något åt dem. Till min stora förvåning har vi nu istället landat i något slags tillstånd där vi inte FÅR diskutera olika problem och lösningar. Bilden ska istället snyggas till, problem ska döljas och idag läser jag till och med att vissa kommuner som till exempel kriskommunen Malmö betalar influencers med skattepengar för att de ska försöka skapa en mer positiv bild av Malmö. Lite stilla undrar jag om inte skattepengarna istället borde gå till att åtgärda problemen? Varför lever vi i en tid när allt bara ska snyggas till, istället för att problemen åtgärdas? Lite som med förskolan. När människor klagar över för stora barngrupper, så börjar kommunerna fuska med statistiken, istället för att faktiskt minska barngrupperna.

Genom tid och rum så har ändå människans förmåga att klara stora förändringar, kriser - ja livet i stort, fungerat tack vare stöd och trygghet från familjen. Men i Sverige har vi monterat ner familjen, eftersom vissa politiker sett det som ett måste för jämställdheten. En jämställdhet som är lika med att ingen ska vara med barnen. Det nya målet för många partier är att få ner tiden som en förälder spenderar med sitt barn till sex månader. Då har vi uppnått jämställdhet, eftersom båda föräldrarna då kan gå ut och arbeta heltid. En superenkel lösning som varit målet nu i decennier. Men superenkla lösningar är sällan så enkla. Teori och praktik. Många länder har haft samma strävan att montera ner tiden med barnen, den tid som varit homo sapiens framgångsrecept i hundratusentals år. Vi är det mest framgångsrika däggdjuret av alla just på grund av vår långa barndom. En barndom som idag har minimerats till ett år i Sverige. Men människan är ett högstående däggdjur som behöver tid även för reflektion, tid för relationer, tid med familjen, för att må barn och utvecklas bra. Kropp och själ, allt hänger ihop.

Det här får naturligtvis många konsekvenser. Människor mår inte så bra, när en viktig pusselbit plockats bort. Mitt i allt det kliver en psykolog från Kanada nu fram och försöker ge stöd till framförallt många män som är vilsna i vår värld. Män som flyter runt som små korkar på ett öppet hav, utan sammanhang, mål och mening. Jag ska villigt erkänna att jag inte satt mig in i fullt ut vad Jordan B Peterson levererar för budskap, eller om det är bra eller dåligt. Jag konstaterar mer att han hittat en lösning på ett samhällsproblem som jag tror uppstått för att vi fått allt mindre tid med våra barn. En viktig del av föräldraskapet är att ge sina barn tid, att prata om livet, lära barnen att reflektera över livet, att ge vägledning och en kompass i livet. Det saknar många som vuxit upp utan att få det dagliga stödet av trygga närvarande vuxna. Jordan B Peterson blir föräldern många saknat. Och många har fått hjälp och är nöjda.

Lite fascinerad ser jag sedan hur vissa politiska grupperingar går helt bananas. De diskuterar inte i sak vad Jordan B Peterson säger, utan det är bara en massa påhopp på honom som person. Nu senast Margot Wallström, S, och så en fet etikett med en högerstämpel på honom. Vi som pratar tid för barn, tid för reflektion, balans mellan familj och arbete, om att alla är olika - vi är höger och vi är onda. Det är alldeles för onyanserat men verkar vara tidens anda. Vi diskuterar inte längre sak, utan person och det stämplas hej vilt och några få vill bestämma vad som är rätt och vad som är fel i en allt snävare åsiktskorridor.

DET tycker jag är en mycket farlig utveckling. Vi ska alltid sträva efter balans, att få en chans att lyssna in många olika åsikter, för att själva kunna få en möjlighet att värdera vad vi tycker. Jag vill ha ett öppet och demokratiskt samhälle där vi för har ett vuxet, sansat och nyanserat samtal i olika frågor. Jag vill också ha ett samhälle som tillåter föräldrar att hitta en bra balans mellan familj och arbete, ett samhälle som tillåter att föräldrar ger sina barn tid. Och ett samhälle som tar tag i allvarliga problem när de dyker upp och gör något åt dem. För att nå dit är det dags att säga hej då till åsiktskorridoren och sätta ner foten mot alla de som försöker tysta det goda samtalet.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

I Sverige är vi lättkränkta för vi trodde vi var annorlunda

Folk tycker olika men det gör dem inte ondskefulla

lördag, november 03, 2018

Men HENNE kan ni ju inte lyssna på. Hon är ju hemmaförälder!


Jag undrar vem jag varit idag om jag inte haft tillfälle under min uppväxt att få lyfta en tanke, vända och vrida på den, bolla med olika perspektiv och till slut komma fram till en ståndpunkt. Jag hade turen att få växa upp i en familj och i en släkt där det var en regel snarare än ett undantag att olika frågor skulle stötas och blötas. Redan som barn på släktmiddagarna hos farbror Gösta och hans fru Inga-Maj, blev jag lyssnad till när jag framförde en åsikt. Diskussionernas vågor gick höga. Det var inte så att alla alltid höll med, men jag fick framföra en åsikt, fick följdfrågor och mitt svar respekterades. Samma sak hemma, mina föräldrar lärde mig att jag skulle stå på mig, men att också kunna motivera varför jag tyckte på ett visst sätt. Mycket handlade också om att visa på nyanser - att det är viktigt att nyansera sig - att världen inte är svart eller vit, rätt eller fel - att det helt enkelt finns olika perspektiv.

I Sverige idag är vi dock tyvärr på god väg att förlora nyanserna och det sunda utvecklande diskussionerna. Det är bestämt på förhand vad som är rätt åsikt och vem man ska lyssna på. Och det blir allt snävare. Kan till exempel en mamma som själv valt hemmaomsorg till sina barn, arbeta för att förskolan ska få bättre förutsättningar? För mig är svaret självklart ja. För även om förskola inte varit ett alternativ som passat mina barn, så är jag inte emot förskolan som idé. Jag är däremot emot att det snart är det enda alternativet som finns, att förskolan ska bli obligatorisk, eller att det ska vara det alternativ som subventioneras med stora belopp av vår gemensamma skattekaka, samtidigt som andra alternativ som pedagogisk omsorg får allt mindre subventioner i många kommuner och därmed tvingas stänga igen. Eller att vissa alternativ som hemmaomsorg inte ska få några subventioner alls. Och sedan är jag emot att förskolans uppdrag svällt över alla bräddar, så att många förskolor inte längre har rätt förutsättningar att klara sitt uppdrag. Det drabbar barnen - det drabbar personalen - och den lilla människan värnar jag och står upp för. Mer dramatiskt är det inte.

Det finns alltså lite fler nyanser som jag vill föra fram och hela tiden försöker föra fram. Men idag går det nästan inte längre att få fram nyanserna i de här viktiga diskussionerna vilka alternativ som ska erbjudas oss föräldrar, så att vi kan ge våra barn en bra uppväxt som utgår ifrån våra barn behov och olikheter. Diskussionerna, dialogen, det utvecklande samtalet stoppas redan på förhand av självutnämnda och drillade prussiluskor:

"Men, ni kan ju inte läsa den DÄR bloggen. Det är ju en hemmaförälder som skrivit". Jaha, tänker jag, så om en hemmaförälder delar fakta och länkar till en studie, så ska den som är källkritisk avfärda allt som står innan man läst både blogginlägg och länkar till fakta och studier. För så lär sig människor att agera och tänka idag. Varför funderar dessa drillade människor som skriker högt: LÄS INTE - istället ett varv till och är lite kritiska till att någon faktiskt fått dem att reagera med ryggmärgen att inte ens läsa, faktakolla och tänka själva? VEM har ett intresse av att de inte vidgar sina vyer och tar in mer fakta. VEM har drillat dem att agera så här? Har de ens funderat över det, för det kanske de borde ...

I boken Animal Farm, får fåren på bondgården hela tiden nya budskap som de drillas att rapa upp och skrika. Budskapen kommer från grisarna som tagit över styret på bondgården. George Orwell eller Eric Blair som han egentligen hette, beskrev riskerna i ett nötskal, i en historia som är en metafor. Så klockrent och den visar precis på det vi ser hända - om och om igen. Mitt tips är därför att se till att aldrig bli ett får. Läs och läs ännu mer säger jag bara. Ha ett öppet sinne, hitta nyanserna och ta reda på fakta. Var vaksam om någon försöker begränsa dig från att inhämta kunskap. Och sorry, men även myndigheter idag är politiskt styrda. Politiseringen av lärosätena ökar. Skolan är politiskt styrd sedan decennier och har så varit sedan lärarna åkte och utbildade sig i DDR.

Johan Hakelius beskriver läget väldigt bra i sin senaste krönika:

"Och det går trots allt att pröva argument, alldeles oavsett vem som för fram dem. Bara för att en bonde har intresse av ett högre mjölkpris, är det inte säkert att hans argumentation för att höja det, är dålig. Egenintresset och något slags allmänintresse kanske sammanfaller. Bara för att en miljardär storsint kräver att få betala förmögenhetsskatt, betyder det inte att han borde få göra det. Ett argument blir varken bättre eller sämre för att det kommer ur något annat än egenintresse.  Det är den där insikten som med tiden fött idén att åtminstone försöka ta argument på allvar. Skilja på sak och person, brukar det heta.  Det verkar bli allt svårare."

Om jag inte fått nyanserade svar, konstruktiv och balanserad kritik, nya vinklingar och nya perspektiv samt lärt mig att söka fakta och inte bara svälja det jag fått serverat - hade jag inte utvecklats och vidgat mina vyer. Dessutom har jag tack vare många intressanta inlägg och artiklar insett att vi är ute på hal is i det här landet. Vi får allt svårare att samtala, diskutera och ha en vettig dialog kring olika frågor. Och det är ett måste för att lösa problem men också för att hålla liv i demokratin - som faktiskt bygger på det goda samtalet. En gång i tiden så slogs vi om vem som hade rätt och skulle få makten att bestämma. Istället för att rösta och låta majoritetens ståndpunkt vinna. Vill vi bevara demokratin måste vi vårda den. Då går det inte att bestämma på förhand vilka åsikter som är rätt och vilka som är fel. Det går inte att stämpla människor och säga "den lyssnar vi inte på oavsett, för den där är inte en av oss". Vi och dem, svart och vitt, goda och onda. Så enkelt är det inte.

Vi måste andas lite, växa upp, sluta vara så rädda och lita på att vi är fullt kapabla att själva bilda oss en uppfattning. Så tvärtemot alla som vill snäva in människor, hindra dem från att tänka själva och läsa in sig på fakta och därmed nyansera sin världsbild - så vill jag uppmuntra människor att läsa mer, ta in fakta istället för färdiga lättsmälta myter och undvika alla som försöker stoppa kunskapsinhämtning. En demokrati behöver kunskap och fakta för att överleva och mitt tips istället är att vara mycket misstänksam mot de som försöker begränsa fakta från att nå ut till människor.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Nedan ett urval av några av mina debattartiklar där jag försökt bidra till att ge förskolan rätt förutsättningar, genom att identifiera ett antal problem.

Förskolebarn saknar skydd

Alla barn ska ha rätt till en sammanhängande ledighet

Storförskolor ett hot mot de minsta barnen

Små barn får inte det de behöver i förskolan

Ny forskning om förskolan behövs

Att enbart kräva mindre barngrupper räcker inte

Vem fick generation Z att hata yttrandefriheten?

Ibland skickar människor pm och berättar att det skrivs mycket negativt om mig som person i slutna grupper som Förskolan.se och Förskoleupproret. Mitt tips har då varit att de ska dela information om vad jag faktiskt står för. Som den här länken. Men tyvärr så vill admin i dessa grupper gärna både begränsa att det jag skriver når ut till människor - samtidigt som de gärna fulstämplar mig. Därför raderas alla länkar till mina artiklar och blogginlägg samt även information om vad jag faktiskt står för. DET borde vara en varningssignal till många tänker jag.

torsdag, november 01, 2018

För många barn är skolstart lika med sparkar, slag och glåpord


Ibland är det väldigt svårt att förstå HUR politikerna tänker för en vanlig liten gräsrot. Skolresultaten sjunker, stöket ökar i skolan, den psykiska ohälsan hos barn och ungdomar ökar, men jag saknar en vettig analys av problemen och dess orsaker. Istället kommer det hela tiden förslag från politiskt håll om mer skola ännu tidigare. Men hur tänker man när man vill ha mer av något som uppenbarligen fungerar dåligt?

2010 genomförde alliansen ett beslut som försvårade så mycket för de som ville hemskola sina barn, att det idag i princip är omöjligt att få tillstånd att hemskola. På grund av det lämnar många familjer landet och hemskolar utomlands. Det är nämligen bara i Tyskland och Sverige som hemskolning är förbjudet. Och ändå var det aldrig några problem när det var möjligt att hemskola i Sverige. Cirka 100-200 familjer varje år valde den lösningen och det gick bra för barnen. Lite förvånat har jag alltid undrat varför inte politikerna bekymrat sig mer över att vi har cirka 20 000 hemmasittare i det här landet. Alltså 20 000 barn som inte går till skolan, trots att vi har skolplikt.

Från och med i år måste alla barn som fyller sex år under året börja i skolan. Vi har nämligen fått obligatorisk skola redan från förskoleklass. Det var cirka två procent av alla barn som väntade med att börja skolan till årskurs ett. Det fanns säkert en alldeles naturlig förklaring till det. Några kanske var födda sent på året och för andra föräldrar kändes det bra att vänta, eller välja kortare tid i skolan då de kanske ändå valt att ha hemmaomsorg. Men för politikerna var det tydligen livsviktigt att ta bort den lilla valfriheten och göra förskoleklassen obligatorisk, trots att inga egentliga fördelar kommer att uppnås - med största sannolikhet tvärtom. Gruppen hemmasittare kommer att plussas på med ytterligare några barn.

Hur kan då skolstarten se ut för ett barn idag i en vanlig svensk skola? Säkerligen väldigt olika. Det finns naturligtvis skolor som fungerar bra, men det finns också väldigt många som inte gör det. Det här förtvivlade ropet på hjälp läste jag från en mamma vars barn fått en katastrofal start i förskoleklass:

"Vad gör jag?

"Din usling!", "Jag hatar dig!", slag, förstörelse... Sådant här förekommer varje dag i dotterns förskoleklass. Är det norm att bli hånad för sitt uttal, bli piskad om man inte gör som vännen säger, bli retad för att man spiller lite mat, skriken åt om man råkar sätta sig lite snett i soffan, sparkad i skrevet?


Jag var med dottern två timmar i skolan förra veckan eftersom jag ses som en besvärlig förälder som inte tycker att denna avsaknad av empati och notoriska tjafs och bråk mellan vissa elever är en sund arbetsmiljö för våra små. Under dessa två timmar gråter ett barn fem gånger på grund av ett annat barns ständiga utfall i form av smånyp, slag, förstörelse och stulen frukt. Ingen ingriper, ingen tröstar. Jag tog med mig dottern hem eftersom hon vägrade släppa mig. Är det jag som slår på stora trumman och är överbeskyddande? Är det verkligen sådana här duster de ska reda ut själva?

Jag är fullt införstådd med att man som pedagog i förskoleklass inte hinner förekomma och förebygga allt, men försöker man inte ens gå vidare och skaffa mer hjälp, orosanmäl om barnen verkar må dåligt, använda BUP för att utreda var samspelet brister? Jag har pratat med andra klassföräldrar, vars barn blir utsatta för vad jag anser är regelbundna kränkningar och känner en maktlöshet och en hopplöshet i deras berättelser. Barnen har slutat berätta hemma, eftersom det inte blir någon ändring ändå. De är vana vid stöket och bråken, avtrubbade.

Detta är starten på tio års obligatorisk skola, jag har en skyldighet att lämna mitt barn här varje vardag. I fem timmar varje dag tvingas hon bevittna, och utsättas för, vad jag anser vara kränkningar. Skolan har en skyldighet att skydda alla barn mot kränkningar. Men inget händer. Misstolkar jag allt?! Jag har pratat med skolsköterskan, imorgon tas mitt barn upp på elevvårdsmötet. Men det känns som om jag krigar ensam. Andra verkar ha gett upp eller anse att slag och hot om sparkar är befogat när klasskompisen inte lyssnar på "Nej, stopp, sluta, jag vill inte!".

Blev utskälld av en annan mamma för några veckor sedan då jag undrade om vi gemensamt kunde gå och be läraren att sära på våra barn vid lunchbordet då min dotter dagligen blev retad för hur hon äter. Jag är medveten om att barn kan bete sig bra om de ges möjlighet till det, om förutsättningarna finns. Att gå in i denna klass känns som att gå in i en scen tagen från "Flugornas Herre". Ingen pratar, medlar, visar, markerar eller förmedlar empati och respekt.


I dag tog lämningen tjugo minuter, hon vill inte. Vänner är elaka. Det är inte roligt i skolan. Jag ser min dotter bli mer och mer ledsen för varje dag som går, jag tvingas lämna henne på ett ställe för att staten säger att alla barn ska ges samma möjligheter. Jag känner att jag som förälder brister i mitt föräldraansvar som lämnar henne men vågar inte ha henne hemma tills de får tillräckligt med resurser för att stävja denna fientliga arbetsmiljö och situation gruppen befinner sig i.

Jag, som ska bekräfta hennes känslor och vara hennes stora stöd, sviker henne.Jag har nu gråtit sedan lämningen och vet inte vad jag ska ta mig till! Vad gör jag???"

Hur många vuxna skulle acceptera en sådan här arbetsmiljö, varje dag? Vad händer när dagarna går och en förälder inte får rättmätigt stöd i sin kamp för sitt barn men även för alla barn, även de som har föräldrars om väljer att inte se, eller faktiskt inte ser det uppenbara - att barnen far riktigt illa.

Själv kan jag inte låta bli att tänka på att istället för att hela tiden prata om mer skola, genom att korta sommarlovet, utöka antalet timmar per dag, göra förskolan obligatorisk, göra fritids till ännu mer skollikt - varför inte bara ta och se över hur barnen ska får en hälsosam miljö samt möjlighet till att lära sig saker under de timmar de faktiskt tvingas att vara där? En del av lösningen heter kanske att vi måste införa läroplikt i det här landet, istället för skolplikt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Anmäld till socialen när dottern har hög frånvaro

Det är något som skaver med bokstavsdiagnoserna

Anmälningar om våld i skolan har mer än fördubblats på fem år

Många lärare blir slagna på Malmös skolor

Lärare berättar: Vi har blivit bitna, slagna och sparkade

Lärare misshandlas och dödshotas varje dag

Melly, 12, startade eget metoo-upprop

Är ditt barn utsatt för kränkningar eller mobbing - och rektor och

 personal vägrar agera, så kontakta Barn- och elevombudet, BEO och gör en anmälan.



fredag, oktober 12, 2018

Vilken personlighet ditt barn har bör styra val av barnomsorg


Lyckan är fullständig, äntligen har ni er lilla knodd hos er och du tittar för första gången in i ditt barns klara ögon. Livet går sina egna vägar och en del barn kommer från magen och andra genom adoption. Gemensamt för alla är att vi som nyblivna föräldrar inte har en aning om vilken liten individ vi har framför oss.  Det är nu det spännande börjar och du/ni ska lära känna just ert barn. Är det en liten blyger, en högkänslig, ett barn med NPF, eller en liten som är introvert eller extrovert?

I Sverige har vi en norm att vi ska få cirka 12 månader där barnet är med någon av föräldrarna. Därefter förväntas föräldrarna börja arbeta heltid och lämna bort sin ögonsten. Sedan har vi idag nästan bara förskola som alternativ, så vad händer då om du har ett barn som inte mår bra i förskolegrupper? DET kommer inte någon att prata med dig om som förälder, utan den fråga du kommer att få höra ganska omgående som nybliven förälder är: "När ska liten börja i förskola?"

Kanske märker du tidigt vilket vilken liten individ du fått så du kan börja orientera dig bort från normen med standardlösningen och två heltidsarbetande föräldrar samt barnet i förskola från ett års ålder. Kanske känns det som tidig förskolestart enligt normen kommer fungera bra för er. Det vill säga fram tills inskolningen startar och teori blir till praktik. Där och då märker du som förälder kanske att "det här går inte - något är fundamentalt fel". När det är inskolningstider så ökar söktrycket till Hemmaföräldrars nätverk något enormt. Det är föräldrarna som upptäckt att de har ett barn som inte mår bra i förskolegrupper som känner att de behöver välja något annat, som söker sig till människor som kan ge ett mer nyanserat råd än de är vana vid. Och det är inte lätt att kliva av och följa sin magkänsla. En del barn har tagit inskolningsförsöken hårt och sover dåligt, utagerar, är rädda och har ångest. Frågan som dyker upp är då ofta om barnet har tagit skada.

Så kan det vara, men det går att reparera. Genom att faktiskt lyssna till barnet och förändra det som går att förändra, så är första steget taget mot att reparera skadan. Du har visat barnet att du lyssnar till vad ditt barn signalerar. Det viktiga är nu att vara barnets trygga hamn och ge extra mycket kärlek och närhet tills barnet är tryggt igen och vet att du inte kommer att lämna bort det till en miljö som det inte mår bra i. Många som avbrutit inskolningar har sedan när barnet är äldre märkt att det fungerar väsentligt bättre att skola in - och för en del kommer det aldrig att fungera. Per Kågeson beskriver i boken "Tid för barn" väldigt väl varför det bästa är att inte ens försöka skola in barnet innan tre års ålder. Det betyder inte att man SKA skola in barn vid tre års ålder, bara att det bästa är att hoppa över förskola helt när barnet är under tre år - om det går. Många glömmer också att det finns andra utmärkta alternativ till förskola som pedagogisk omsorg i form av dagbarnvårdare (familjedaghem) eller flerfamiljssystem och tvåfamiljssystem - samt självklart även hemmaomsorg.

Trots att den första frågan nyblivna föräldrar får ofta handlar om när barnet ska lämnas bort, så är den viktigaste frågan som föräldrar borde få: "Hur ska du se till att ditt barn får det som barnet behöver under de första viktigaste åren". Som nybliven förälder är det med andra ord inte det viktigaste att börja titta på vilken förskola barnet ska gå i - utan att läsa in sig på viktig forskning kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi. Med den kunskapen i ryggen är det lättare att fatta kloka beslut hur du/ni ska pussla kring barnets första år. Och hur man än vänder och vrider på det - för barnet finns det inte någon viktigare person i barnets liv, än du som förälder. Och till dig som förälder är det viktigaste rådet också att tänka på att #livetgårinteirepris

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Farlig stress. Vad händer när skrikande barn dumpas i förskolan?

Fakta om små barns behov väcker starka känslor hos vissa

För att undvika psykisk ohälsa - måste vi börja titta på små barns behov

torsdag, september 20, 2018

Att ge barnen kärlek är viktigare än materiella saker

Jag läser om brottaren Frank Anderssons tragiska bortgång och mina tankar går till hans familj. Det enda jag kan tänka på när jag ser hans fotografi är vilken svår barndom han hade. Just en berättelse om hur han lämnades ensam hemma fastspänd i spjälsängen när resten av familjen åkte på utflykt, har bränt sig fast i mitt minne. Han var väl cirka två år och mamman orkade inte ta med honom. Jag ser det lilla barnet framför mig, sittandes ensam timme efter timme, utan mat och vatten, men framförallt utan kärlek. Vad gör en sådan upplevelse med ett barn? Vågar någon som blivit så kärlekslöst behandlad någonsin släppa någon nära och bygga en stark varaktig relation. Han var en glad gamäng har jag förstått med ett stort hjärta, men jag tror att hans barndom påverkade honom mycket.

Vi hemmaföräldrar har alltid dåligt samvete över allt vi inte lyckas ge våra barn. Vi oroar oss och jämför och kämpar för att våra barn ska få allt det som andra har. Men jag tänker som så att vi borde lägga ner allt sådant som handlar om materiella saker. Det är inte hela världen att växa upp i en hyrestrea, även om kompisarna bor i en villa. Det är inte hela världen att inte få resa utomlands titt som tätt, eller att inte ha ett överflöd av dyra leksaker. Vilket barn vill ha alla materiella saker om det samtidigt inte får närhet, kärlek, god omsorg, god anknytning och tid med sina föräldrar. Vad är kändisskap och framgång värt om du inte fick kärlek som barn och en trygg tillvaro?

Många som når enorma framgångar - dukar ändå under som unga. Det är ofta vi får läsa i tidningarna om kända, framgångsrika artister som dött på grund av drogmissbruk eller självmord. Jag är övertygad om att barndomen kan vara en komponent som bidrar till undergången. Självklart är det inte hela sanningen men en pusselbit. Kärlek, närhet, kramar och tid med föräldrarna är så mycket mer värt än en massa prylar. Och när vi hemmaföräldrar oroar oss för allt vi tycker att våra barn inte får, så borde vi fokusera mer på vad vi faktiskt ger dem när vi väljer tid för barn och balans mellan familj och arbete.

Jag önskar så att vi kunde se bättre vad som faktiskt är värt något - och snegla mindre på vad tidsandan för tillfället hetsar oss till att tro är viktigt. Det bästa vi kan lära våra barn är att de får vara avundsjuka - men aldrig missunnsamma. Vill de ha något så får de arbeta för det. Lär dem att om de drömmer om att få bo i en stor villa, så kan de nå dit, genom att plugga i skolan och satsa på en bra utbildning, eller välja ett hantverksyrke som är eftertraktat och där de tjänar bra med pengar. Sedan får de välja själva vilka prioriteringar de vill göra som vuxna. Jag tror ändå att de flesta som vuxit upp i hälsosamma hem med en bra balans, kommer att göra vettiga prioriteringar en dag. Genom att ge dem en trygg barndom och samtidigt berätta att de faktiskt kan välja vilken väg de vill gå - att de är de själva som har makten, så har vi gett dem den bästa gåvan av alla: valfriheten och en möjlighet till en bra balans. Det här går inte att värdera, men det är som jag ser det, så mycket mer värt än alla materialla saker i världen.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Mamma du gjorde så rätt som tog hem mig från förskolan

Vi gråter över barnen i USA, men ser inte hur våra egna barn behandlas

För att undvika psykisk ohälsa måste vi titta på små barns behov

De första sex viktiga åren lägger grunden för hur ditt barn utvecklas

onsdag, september 12, 2018

Långa dagar i förskoleklass? Så förhandlar du ner antalet timmar

Sedan förskoleklassen blivit obligatorisk så har många föräldrar upptäckt att vissa skolor faktiskt har fler timmar för barnen än de 15 timmar som är obligatoriska. Orsaken är att politikerna godkänt en skrivning om att "minst 15 timmar ska vara obligatoriska". Det har gjort att vissa skolor valt upp till sex timmar per dag – alltså 30 timmar i veckan som obligatorisk skoltid. En förälder skrev till mig och var väldigt missnöjd med det upplägget de hade i deras skola med långa dagar. Jag tipsade henne om att prata med rektor samt barn- och utbildningsförvaltningen i kommunen. Det blev en bra dialog och tack vare att även fler föräldrar hört av sig så agerade rektorn.

Här är förälderns berättelse:

"Nu fick jag tag i rektorn igen och tydligen är det fler som ringt angående tiderna. Så dom håller på att diskutera möjligheterna. Rektorn håller helt med mig angående långa dagar och att en del ändå har barnen på fritids och vill ha sina barn där hela dagarna ändå, men att det ändå funnits en dialog mellan skola och föräldrar. Hon pratade om lediga fredagar eller kortare dagar, men saker som skolskjuts måste ordnas i så fall. Hon skulle höra av sig nästa vecka innan skolstart. Men så skönt att fler hört av sig och att rektorn (i nuläget, hon kan ju ändra sig) håller med."

"Fick precis ett samtal av rektorn. Mer information kommer imorgon vid skolstart, men dom har haft möte och beslutat att förskoleklassen slutar 12.30 på måndagar istället för 14.10 och slutar vid 13.00 dom andra dagarna istället för 14.10. Jag är inte helt nöjd och sa att det fortfarande är många timmar, fortfarande över 20 timmar i veckan när det faktiskt bara är skolplikt 15. Men hon sa att det är det bästa dom kan göra då det heller inte är sagt att dom inte får lägga upp det så här. Rektorn tyckte att det var bra att vi hade ringt både henne och hennes chefer, så att det blev en förändring. Jag sa att jag är av den åsikten att barn ska vara med sina föräldrar så länge som möjligt och i skolan så lite som möjligt. Det höll hon inte med om, men då var det sagt i alla fall. Dessutom sa hon att dom kommer vara mer frikostiga med ledighet."

Det finns alltså alla möjligheter att föra en dialog med rektor OCH barn- och utbildningsförvaltning i kommunen. Men se gärna till att ni blir fler föräldrar. Jag kan tänka mig att även många föräldrar som inte har sina barn hemma längre, gärna skulle se färre timmar eller ett annat upplägg så att de är friare att resa till exempel. Bara ett tips.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Hemmabarn som börjar förskoleklass. Lite att tänka på

lördag, september 01, 2018

Tysklands familjepolitik gynnar dem som väljer tid för barn

Vi får ofta höra politiker prata om att "Sverige är världsbäst" på det mesta. Väldigt ofta handlar det om propaganda som vår sömniga journalistkår inte gräver vidare i, vilket gör att föräldrar får vilseledande information. Vanlig propaganda är till exempel att vi har "världens bästa föräldraförsäkring". Hittills är det bara en tidning som tagit reda på sanningen - och nej vi är inte världsbäst. Det finns många länder som har en längre och bättre föräldraförsäkring. Vi är inte världsbäst på familjepolitik heller. Vi får bara aldrig läsa artiklar om vilka alternativ andra länder har. Lite synd för då skulle vi kunna plocka russinen i kakan och utveckla och modernisera svensk familjepolitik så att den är bättre anpassad efter vad små barn behöver, snarare än som nu - efter vad staten behöver.

Lite kul därför att jag fick okej på att dela en text från Hemmaföräldrars nätverks FB-grupp så att vi kan få läsa lite om hur det fungerar i Tyskland:

"Denna vecka har vi haft besök av en tysk barnfamilj, min makes kusin och hans fru samt två barn (9 och 12 år gamla). Förutom att det var jätteroligt att umgås med våra släktingar som vi inte träffat på många år var det intressant att få reda på hur villkoren för familjer och då särskilt barnfamiljer är i ett annat land. Lite avundsjuk blir man på det ekonomiska systemet. Och de var rätt chockade över att man i vårt land inte tar någon hänsyn till familjers försörjningsbörda.

Detta är vad jag fick reda på:

I Tyskland har man ett grundavdrag (alltså den del av lönen man inte skattar för) på cirka 80 000 kronor. Är man två i familjen får man alltså dra av 160 000 kronor från lönen som man inte skattar för. Här är grundavdraget cirka 20 000 kronor. Så är man en förvärvsarbetande person i familjen i Tyskland får man ändå dra av 160 000 kronor. Är man en förvärvsarbetande person här i Sverige får man bara dra av 20 000 kronor. Vi har det individuella tänket. De har familjetänket.

I Tyskland är normen sambeskattning. Men man kan välja särbeskattning om det gynnar familjeekonomin.

I Tyskland får man göra ett skatteavdrag för varje barn man försörjer. Om jag fattade det rätt var skatteavdraget cirka 70 000 kronor per barn och år.

De har också rätt till ett års föräldraledighet med nästan full ersättning. Och dessutom har de rätt till tre års tjänstledighet för varje barn och för varje förälder. Det är även lag på att föräldrar har rätt att jobba deltid och då även mindre än 80 procent och barnen behöver inte vara under åtta år.

I Tyskland månste man ta hänsyn till existensminimum. Man får inte beskattas så att man får under existensminimum kvar. Och detta gäller även om man väljer att ha en av föräldrarna hemma. Och det gäller oavsett hur gamla barn man har. Eller om man inte har några barn alls.

Våra släktingar var mycket förundrade över att höra att vi i Sverige anser att sambeskattning (de övriga förmånerna familjer har i Tyskland är ju inget vi överhuvud taget pratar om här i landet. Politikerna vill nog inte att vi ska veta om att andra länder tar ekonomisk hänsyn till familjers försörjningsbörda) missgynnar kvinnorna och driver dem tillbaka till spisen. I Tyskland verkar kvinnor och familjer betros intellektuell kapacitet att göra ett kalkylerat val. Frun i familjen berättade att hon jobbade 80 procent. När barnen var riktigt små jobbade hon 15 procent. Hon hade väninnor som jobbade halvtid och hon hade väninnor som var hemmaföräldrar.

Jag önskar så att vi tänkte lite mer som de gör i Tyskland. Med ett sånt system skulle man inte behöva krångla så mycket som här... med hittepålösningar som vårdnadsbidrag upp till en viss ålder för barnet (som någon annan bestämmer) eller familjeveckor."

Läs också:

Östländer bäst på föräldraförsäkring

Därför är svensk familjepolitik en dålig förebild för andra länder

S är sämst på små barns behov

Hur bra är partiernas politik för barn 0-6 år?

tisdag, augusti 07, 2018

Hemmabarn som börjar förskoleklass. Lite att tänka på


Förskoleklassen har blivit obligatorisk och borta är valfriheten att vänta med skolstarten eller ta den i en takt som passar barnet. En stor miss av politikerna också är att de överlåtit till skolorna att sätta tiderna. Den obligatoriska delen är bara 15 timmar i veckan men tiderna kan variera från kommun till kommun. Det blir en tuff start för många att ha tid med föräldrarna och en bra balans till att tvingas gå ganska långa dagar. En del barn klarar omställningen galant, andra behöver mer tid och för en del är det helt enkelt för tidigt och då får man ta det med skolans ledning då och se vad det går att göra åt situationen. Förr i tiden kunde ett barn få vänta ett år om det inte ansågs moget för skolan, så borde det självklart vara fortfarande.

Vilken förälder får inte hjärtat i halsgropen inför alla om och men, men det är bara att andas och ta saker vartefter de kommer. Det kan vara bra att veta att vissa kommuner är ovetande eller ignoranta kring det faktum att det finns hemmabarn som går direkt från hemmet till förskoleklass. Dessa barn glöms i vissa kommuner bort och kallas inte till besök i skolan i förväg, så de kan lära känna sin klass, skolmiljön, träffa personal och så vidare.

Ett tips om det händer är att ta kontakt med skolan och be om att få komma och besöka klassen innan sommaren i maj eller i augusti när många barn går på fritids. Prata med personalen om att få vara med och äta lunch så att barnet får lära sig hur det går till matsalen. Gå igenom var toaletterna finns och vilka toalettrutiner klassen har. Följer en personal med och håller koll på barnet, eller får de klara sig själva? Om det handlar om att klara sig själva så får ni gå igenom vad det innebär. Var gärna med på skolgården och prata med de andra barnen. Du kommer att känna dig tryggare ju fler små du lär känna och ju mer du får grepp om hur skoldagarna ser ut.

Inför själva skolstarten så fråga om du kan vara med i klassrummet de första dagarna och om det finns syskon så berätta att du måste ta med syskonet. Blir det för livligt med syskon kanske du kan ordna barnvakt några timmar. Du som förälder känner ditt barn och har ni redan besökt skolan så vet du hur ditt barn känner inför skolstarten och vilka insatser som kan behövas. Prata med personalen, var lugn och tydlig med vad ni känner att ni har för behov. Vill du vara med under några dagar, så berätta det och gå igenom vilket upplägg ni önskar.

För att förbereda barnet så gå och köp skolsaker,: skolväska, pennor, suddigum, pennfodral osv. Tipset är också att du engagerar dig i skolan så mycket det går. Var med ibland även efter introduktionen, bjud hem kompisar och erbjud dig att delta om det är några aktiviteter.

Tydlighet är viktigt gentemot personalen. Var lugn och trygg och berätta vad du inte kompromissar kring. Personalen kan ibland ha fördomar mot hemmabarn, men var bara rak och tydlig med att "det var det bästa alternativet för oss." Ni kan självklart ha tur och få professionell personal som inser att barn är olika och att det varit en fördel att ni haft barnet hemma. Är de oproffsiga på något sätt, så säg ifrån och sätt ner foten direkt. Fungerar inte det är det rektorn som gäller, Var alltid saklig, lugn, konstruktiv och tydlig.

För den som haft sitt barn nära är det ett stort steg att släppa ifrån sig barnet. Ditt barn börjar nu sin levnadsstig alltmer på egen hand, men det är så livet är. Vi har olika barn och din uppgift nu är att stötta ditt barn och finnas där som den trygga hamnen som barnet seglar in till och tankar trygghet. Ta en stund på kvällen med lite kvällsfika och prata om hur dagen varit. När barnet kommer hem är det ofta lugn och ro som behövs och barnet orkar ofta inte svara mer än enstavigt på hur skoldagen varit. Det brukar fungera bättre efter middagen att ha en liten pratstund - om barnet vill.

Sedan får du anpassa dig efter hur ditt barn reagerar på skolstarten. Alla skolor ska ha en likabehandlingsplan. Är det något som inte fungerar kan du alltid hänvisa till den. Det är inte dig eller ditt barn det är fel på om barnet inte trivs, barn är olika - så det är lika bra att vara förberedd på att även barn i samma familj kan reagera helt olika i samma miljö. Men arbeta hela tiden lösningsfokuserat. En ny tid börjar för ditt barn, men också för dig som förälder. Jobbigt javisst, men med rätt verktyg och stöd så kommer ni att reda ut det hela och ta nästa kliv på livets väg. Och det här är mina råd, vi är så olika att dessa knappast kan passa alla, men välj ut det som känns bra och stäm sedan av med andra hur de gjort.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Facebookinlägg på HFN:s sida om problemet som tvånget att ha barnen sex timmar per dag skapar.

Roliga böcker att läsa

"Var är Bus-Alfons" om när Alfons börjar skolan

"Jag vill också börja skolan", av Astrid Lindgren

Facebookgrupp för medlemmar i Hemmaföräldrars nätverk som är vill hemskola, hemskolar eller är intresserade av hemskolning: https://www.facebook.com/groups/836984016376877/



söndag, augusti 05, 2018

Olika åsikter är inte skammande

Foto: Gabe Åustin (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Jag har varit förälder i två decennier nu och noterar att saker förändras. Precis som det ska vara. En sak som dock är mindre bra är att jag ser hur det som för mig är demokrati, alltmer håller på att snävas in och återigen börjar likna mitt 70-tal. Ett decennium när bara vissa åsikter var godtagbara och bara vissa partier var godkända. Det är lite otäckt och något som jag definitivt tänker sätta mig emot.

Fenomenet för att få rättning i ledet och stoppa vissa diskussioner numera heter skammande. Det kan verka oförargerligt när människor påtalar att man skammar men det är det inte, för det används överallt för att styra och kontrollera vilka åsikter människor uttrycker och vilka debatter som får föras. Inne på Förskoleupproret till exempel så används uttrycket för att få stopp på diskussioner om det är okej att föräldrar har barnen 40-60 timmar i veckan i förskolan, utan särskilda skäl när de är hemma med syskon. Diskussionen får helt enkelt inte föras om det är bra att politikerna erbjuder så många timmar på skattebetalarnas bekostnad, trots att det påverkar verksamheten negativt och drabbar personalen och de barn som måste vara där. Det är att skamma föräldrar att diskutera problemen som det skapar. End of discussion.

Det blir så uppenbart tydligt också varifrån det här med att få människor att skrika: "Du skammar", kommer ifrån och varför det är ett sätt att försöka styra folket och inte alls något välvilligt. Ta bara det här med att välja olika kring barnens första år. Om du som förälder berättar glatt att du valt att ha ditt barn hemma lite längre och skriver om era fina dagar i ditt FB-flöde eller delar artiklar om att det är positivt och bra att ha barnen hemma, så skammar du indirekt föräldrar som valt förskola, eller har det tuffare med sina barn. Du skammar alltså bara genom att berätta om ditt val, eller skriva positivt om dina barn och era dagar. Och vilka partier tjänar på att du tystnar och inte vågar berätta att du är hemmaförälder? Jo de partier som bara vill ha en enda barnomsorgsmodell: förskola till alla barn vare sig de mår bra av det eller inte.

Om du däremot är förskoleförälder och får höra att någon har sitt barn hemma längre, så går det utmärkt att påstå att hemmabarnet kommer att utvecklas sämre samt hävda att hemmaföräldrar är losers. Åsikter som i sin tur spridits från "propagandacentraler" (politiskt styrda myndigheter eller forskningsförnekare med kopplingar till regeringen). Det intressanta är samma personer som gärna skriker "du får inte skamma när de möter åsikter de inte delar, inte har några som helst problem med att ohämmat kritisera hemmaföräldrar för deras val, då är det nämligen bara upplysning och korrigering av ett felaktigt beteende.

Den nya trenden numera verkar vara att i sociala medier skriva hur jobbiga barn är och vilka hemska semestrar föräldrar har med sina barn och vad skönt det ska bli att dumpa dem i förskola och skola igen. Ett företag som hakat på det här är Jollyroom, som jagar likes genom att skriva:

"Sending the kids back to school makes me want to cry...
Tears of joy."

Det är något obehagligt med tanke på den här trenden som startades av PM Nilsson redan för flera år sedan, där barn bara ses som en biologisk fotboja - en frihetsinskränkning som ska fördelas "rättvist" mellan föräldrarna. Jag tycker det är sunt att säga ifrån, att det här sättet att prata om barn är elakt. De kan väl också läsa vad som skrivs om de är lite äldre.

Jag tror alla är medvetna om att det inte är en dans på rosor alltid att vara förälder. Utvecklingsfaser, livet, att vi har olika förutsättningar, olika barn och olika bagage påverkar vår ork. Och det ska vi självklart kunna lyfta och prata om. Det är till och med livsviktigt att inte känna sig ensam i att det kan vara väldigt tungt ibland. Men då ska det utmynna i en sund och konstruktiv dialog som hjälper föräldrar att hitta lösningar och komma vidare, som hjälper föräldrar att förstå att de inte är ensamma om att det kan vara hur jobbigt som helst ibland att vara förälder. Föräldraskapet är en ständigt pågående utbildning och för att det ska bli lättare ska vi stanna upp och reflektera och jobba med oss själva. Att dumpa barnen i statens vård när det blir jobbigt, löser inga problem och utvecklar oss inte som föräldrar. Deal with it, som en förälder skrev i en kommentar till Jollyrooms onyanserade inlägg. Det är så otroligt mycket bättre att lösa problemen på ett vuxet sätt. Och gör vi det så kommer både vi och barnen att må bättre.

Att bli förälder är att växa, mogna och utvecklas. Den som skriker "du skammar" varje gång en ny åsikt som man inte håller med om framförs kommer varken utvecklas, växa eller mogna - och inte underlättar det föräldraskapet heller. Dessutom är det en farlig trend som numera används flitigt av starka politiska krafter som inte vill att vi SKA tänka själva. Så släpp allt vad skammande heter och börja föra en sund, nyanserad och utvecklande dialog istället kring olika frågor som dyker upp under vår färd på livets väg.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Slösa inte skattepengar på fullt friska föräldrar

Prioritera vilka barn som ska erbjudas skattefinansierad barnomsorg

Nej Camilla Läckberg - den viktiga tiden i bebisbubblan ska man inte leja bort

Man sviker inte sina systrar för att man står upp för en åsikt Camilla Läckberg

lördag, juli 14, 2018

Fakta om små barns behov väcker starka känslor hos vissa

Foto: Nestlé (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Jag har arbetat med opinionsbildning i två decennier för att förbättra familjepolitiken, för att förbättra för familjer och barn. I mitt arbete ingår det också att sprida fakta som visar på varför det behövs en flexibel familjepolitik. Fakta är ju så viktigt också, eftersom det bör ligga till grund för de beslut som föräldrar fattar kring sina barn. Vi lever bara en gång och kan jag få föräldrar att tänka till kring de viktiga första åren, när grunden läggs för barnens framtida mående - så känner jag att jag gjort något viktigt. För varje familj, för varje barn som får ett annat liv är guld värt.

Vi har ju en väldigt hård styrning av familjer i det här landet, vilket gör att en majoritet med ekonomiska styrmedel styrs att välja standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. Det är den lösning staten bestämt är den bästa och många har inte något annat val än att flyta med. För att de inte ska oroas av sitt val så ser staten till att propaganda matas ut från politiskt styrda myndigheter om förträffligheten i att alla små barn lämnas bort. Och har också knutit till sig ett antal forsningsförnekare som ska hjälpa till att övertyga föräldrar att det bara finns en lösning för alla barn och alla familjer. Men så är det ju självklart inte. Barn är olika, familjer är olika, därför behöver vi valfrihet så att varje familj kan pussla ihop den lösning som fungerar bäst för dem.

När vissa människor får information om att det går att välja bort standardlösningen samt tar del av fakta vad små barn behöver, istället för den vanliga propgagandan, så väcker det starka känslor. En del reagerar direkt med att ropa högt: "Du skuldbelägger, du skammar - jag mår dåligt. Sluta!"

Själv tänker jag så här:

Att vara förälder är speciellt. Alla föräldrar vill sina barn väl, men att vara förälder innebär också ett ansvar för ett annat litet liv. Då måste man kunna ta till sig fakta och kunna läsa på vad små barn behöver, utan att ropa om skuldbeläggning och "JAG mår dåligt när jag läser det här".

Det är ju så viktigt i livet att stanna upp och reflektera ibland. Om man läser något som väcker starka känslor, så är det bästa att stanna upp och fundera varför. Känner man skuldkänslor, så vänd blicken inåt och fundera över om det kan vara magkänslan som signalerar något. Den kanske säger något som du innerst inne redan vet.

Livet går sina egna vägar. Vi kan inte råda över allt. Men vi kan stanna upp en stund och se vilken väg vi valt och fundera över OM det finns något vi kan förändra när det kommer till våra barn och deras uppväxtvillkor. Kanske något litet som skulle vara bättre både för barnen och för oss själva. Men den som bara stänger av och vägrar lyssna till information om vad små barn faktiskt behöver, missar ju helt den viktiga chansen. Livet går inte i repris. Om det inte finns förutsättningar att förändra, så får man gilla läget och göra det bästa av situationen och se om det går att göra förändringar längre fram.

Det här att reflektera och stanna upp då och då, tror jag förbättrar måendet hos oss själva. Allt är så utstakat i vårt land, av politiker, hur vi ska leva våra liv. Men vem vet egentligen bäst, politiker eller föräldrar själva? Och är du som förälder säker på att du valt själv, eller bara flutit med strömmen? Är det inte ganska skönt att ha egenmakt över sitt liv? För att nå dit krävs det reflektion och fakta. Inte propaganda. Att vi tar tag i starka känslor som väcks, vänder och vrider på dem, analyserar dem och sedan bestämmer hur man ska gå vidare är ju bara positivt och utvecklande. Kör man bara på så kan smällen komma senare, när man upptäcker att man faktiskt hade kunnat göra annorlunda.

Så här uttalade sig Amelia Adamo i Expressen nyligen:

"Finns det något du ångrar i ditt liv?

– Mina stora misstag är inte yrkesmässiga, utan privata. Försummelse av barn, när jag har jobbat för mycket, eller försummelse av män. Om jag hade vetat vilka konsekvenser det här slarvet skulle föra med sig, skulle jag vara mer omsorgsfull. När du slutar på ditt jobb är det ingen som tackar dig, men relationerna med din familj varar hela livet. Det som blev lidande för mig var just familjelivet. Den där lilla handen som jag höll i för kort tid, eftersom jag hade så bråttom från dagis."

Med andra ord, du som är förälder, var inte så rädd för att läsa sådant som väcker starka känslor - stäng inte av och stäng inte in dig i din bubbla och skjut på budbäraren. Stanna upp istället en stund och ta dig tid att reflektera och analysera.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Anmärkningsvärt att Agnes Wold avfärdar forskning

Forskningsförnekarna med Sven Bremberg i spetsen

Sven Bremberg tjänar pengar på att rekommendera sina egna program mot psykisk ohälsa

torsdag, juli 12, 2018

Lena Hallengren, S, vägrar svara på Förskoleupprorets frågor

Foto: Linda Håkansson (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Så är årets Almedalsvecka lagd till handligarna och det är dags att summera intrycken. Av över 4 000 event var det 10 stycken som handlade om familjepolitik. Barn 0-6 år och små barns behov diskuterades inte i någon större omfattning, trots att så många är oroade över den ständigt ökande psykiska ohälsan. DET diskuterades en del, men då handlade det som vanligt mest om vad man ska göra när skadan redan uppstått. Själv vill jag gärna prata om vad man gör för att skadan inte SKA uppstå - och då handlar det om att ge små barn det de behöver. Därför pratade jag för Power to Parents 2018 på följande tema: "Har Sverige blivit barnfientligt". Att intresset är stort för de här frågorna om de allra minsta barnen, märktes inte minst på att eventet hade över 5 000 sidvisningar i progamkatalogen. Eventet var också välbesökt med en engagerad publik. Så intresset för de här frågorna är stort, men det syns inte i media och politikernas intresse är svalt.

Varför?

Vill man ha svaret på den frågan är det bara att lyssna till vad regeringens representanter säger. Min erfarenhet under två decennier handlar om att makten inte är intresserad av den lilla människan, utan bara om att införa sina stora visioner och då reduceras människor till schackpjäser som politikerna flyttar runt efter behag. Vad människor vill med sina liv, vilka drömmar eller behov de har, blir ointressant för politikerna anser sig alltid veta bättre och tar sig därmed rätten att prata ovanför huvudet på människor och bestämma åt dem.

Lena Hallengren, Barn-, äldre- och jämställdhetsminister, S, visade det tydligt på seminariet: ”Omsorg som förutsättning för hög sysselsättning" i Almedalen 2/7. Trots Förskoleupproret som arbetat i fem års tid för bättre arbetsvillkor för personalen, trots #pressatläge där tystnadskulturen till slut rämnade och personalen berättade om sina faktiska arbetsvillkor - som är rent förskräckliga, så rinner det av dessa förblindade politiker som  Lena Hallengren. Hennes kommentar på seminariet var därför klockren och visar precis hur socialdemokraterna ser på den lilla människan:

"Personalen i förskolan har bra arbetsvillkor och löner i jämförelse med äldreomsorgen. Den måste vi prata mer om." Sedan pratade hon bara om äldreomsorg innan hon lämnade seminariet efter halva tiden.

Övriga diskussioner på seminariet avhandlade mest hur de som har makten ska kunna stoppa dessa arma arbetare inom omsorgsyrken från att arbeta deltid. Inte ett ord om att det kanske finns människor som vill arbeta deltid, utan bara om hur det ska stoppas. Fler som arbetar heltid är nämligen lönsamt för staten. Hur människorna mår eller om de vill arbeta heltid är sekundärt. Det är så kallt och cyniskt att man häpnar.

Jag twittrade om det hela och det var flera som arbetar inom förskolan som reagerade över Lena Hallengrens uttalande. De kommenterade därför i hennes FB-flöde i ett inlägg om Almedalen. Först svarade hon på ett inlägg, men sedan raderade hon en majoritet av alla ifrågasättande kommentarer. Det är ett anmärkningsvärt beteende. Lena Hallengren är minister. Hon är politiker. Hon fattar beslut som påverkar människors vardag. Men hon vill inte ha en dialog med medborgarna. Och det är inte första gången hon agerar så här.

2006 skrev jag till Lena Hallengren och bad om svar på några frågor kring familjepolitiken, men hon vägrade svara på frågorna:

"Lena Hallengren hade gärna svarat på dina frågor om de hade varit formulerade på ett seriöst och professionellt sätt. Nu är de i vissa fall helt felaktiga och i andra fall insinuanta och Lena Hallengren gör därför bedömningen att hon inte har möjlighet att medverka."

Inget nytt under solen alltså och jag är inte förvånad att Lena Hallengren valde att radera två frågor från Katrin Nörthen, en av förgrundspersonerna i Förskoleupproret. Regeringen har inte det minsta intresse av att göra något åt problemen i förskolan, eller i familjepolitiken som helhet. Det hade de inte för 12 år sedan och det har de inte idag. Lena Hallengren var tydlig i sitt FB-flöde med att hon kände till Förskoleupproret, ändå hävdade hon att personalen har bra arbetsvillkor och löner. Det här visar precis på det problem Susanne Nyman Furugård och jag lyft tidigare. Förskoleupproret når inte fram. Därför är det viktigt att de som vill arbeta för en förändring för barnen och personalen i förskolan stöder Power to Parents och skriver på namninsamlingen, så att politikerna avkrävs tydliga besked om vilken politik de går till val på. Det är det enda som fungerar.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Slopa heltidsnormen

Lena Hallengren, S: "Vi har världens bästa förskola"

Maria Larsson, KD, ställer en fråga i riksdagen varför Lena Hallengren vägrar svara på en medborgares frågor