onsdag, januari 27, 2016

Var kommer alla hyperaktiva barn ifrån? Är en vanlig fråga numera

Foto: Rob (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Jag hört många fråga samma sak: Var kommer alla hyperaktiva barn ifrån? Det är inte precis någon allmän debatt – jag menar för många föräldrar är det vardag att barnen är så här, men för dem som det inte är det – den där lilla minoriteten som märker att något är annorlunda. Och för personal i förskolor och skolor som har arbetat i många år och har perspektiv – de ställer sig undrande: Varför har det blivit helt galet livligt i våra skolor och förskolor – varför är barn så hyperaktiva och icke socialt välfungerande? Varför är många barn dessutom direkt oempatiska?

För fem år sedan gick diskussionens vågor höga när det uppdagades att förskolor och skolor köpte in manual-/skolbaserade program för miljontals kronor. Program som barnen skulle malas igenom för att få dem att lära sig vad empati är, eller som bara i största allmänhet skulle få dem socialt välfungerande. Ett omdiskuterat program var SET, social och emotionell träning. Sven Bremberg på Folkhälsoinstitutet, som det hette innan det blev Folkhälsomyndigheten – rekommenderade programmet SET ivrigt. Ett program som han själv varit med och tagit fram och faktiskt även tjänade pengar på. Få tycktes bekymrade över det sambandet. Men en liten uppblossande debatt blev det eftersom programmen visade sig skada mer än de gjorde nytta.

Det konstiga är att debatten ändå inte landade där den hade gjort som mest nytta: Varför är så många barn inte socialt välfungerande eller empatiska? Det handlar om allvarliga brister i utvecklingen som man på olika sätt försöker kompensera för i efterhand. Frågan man bör ställa sig är väl varför de här bitarna inte finns på plats från början. Vad har brustit i barnens tillvaro under de första åren när de här självklara bitarna saknas?

Ja helt enkelt VAD har gått fel?

Det är egentligen ganska otroligt. Vi har en ständigt ökande psykisk ohälsa hos barn och ungdomar. Det är kaos i många förskolor och skolor på grund av alla utagerande barn. Det blir en ond cirkel för med allt fler barn som inte är socialt välfungerande så blir miljön än mer svår för alla andra barn och i synnerhet för de som har neuropsykiatriska hinder. Det krävs fler och fler assistenter och extrainsatser. Över huvud taget så blir miljön i skolan allt annat än hälsosam för de barn som är där och kunskaperna – ja vi har ju sett hur svenska barn uppvisar allt sämre kunskaper, även sedan man justerat för invandrarbakgrund och socioekonomiska faktorer. Mitt i allt det där kaoset så kommer förslagen om ännu mer skola ännu tidigare. Det är förslag om att korta sommarlovet, dra in på övriga lov, göra förskoleklassen obligatorisk och göra även fritids till skola så att skoldagen slutar först vid klockan 18.00 eller senare - ja en del "snillen" pratar även om obligatorisk förskola från tre år.

Men jag menar när brukar man satsa på att erbjuda mer av något som uppenbarligen inte fungerar? Och tro att det är lösningen?

Ett klokt val hade varit att börja titta på orsak och verkan. Kunskapen finns ju om vad små barn behöver för att bli socialt välfungerande, empatiska, duktiga i skolan och må bra. Det är bara att och väga in de fakta och den forskning som finns kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi och sedan göra en checklista och se om barnen får det de behöver och om miljön de är i under sina första år i livet kan ge dem det.

Problemet då blir bara att den checklistan kommer att visa att det barn inte behöver är förskola i tidig ålder, långa dagar i stora barngrupper och med få personal. Och tyvärr är det vad som erbjuds till en majoritet av alla barn. Verkligheten kommer därför att krocka med den ideologiska kompass som tagits ut. Därför kommer vi framöver att få se en utveckling där det kommer att bli värre – mycket värre.

Jag skulle vilja ställa den självklara frågan om vi verkligen har råd att fortsätta på samma väg. Är det rimligt att göra så mot barnen? Och om inte det är ett argument som biter: Har vi råd att betala den mycket dyra nota som kommer att följa i spåren av att vi fortsätter på samma sätt?

Personligen tycker jag att det räcker nu. Vi behöver en ny familjepolitik – inte mer av en som fungerar dåligt.

Madeleine Lidman



4 kommentarer:

Anonym sa...

ABSOLUT LYSANDE blogginlägg!
Alldeles nyligen kallade lärarna till möte i min dotters klass 1. De var uppriktigt oroliga över bristen på empati och bra socialt klimat bland barnen. De vill ha mer samarbete med föräldrarna, för att lösa detta problem...!

Läs också:
http://asikt.dn.se/asikt/debatt/har-forskolan-blivit-var-tids-barnhem/

Anonym sa...

Hej ,du har belyst detta väldigt bra och kan bara hålla med.Jag möter i mitt arbete dagligen föräldrar och barn.Många av dessa barn som jag arbetat med genom åren har uppvisat olika varianter av hyperaktivitet problem med empati osv och det finns ofta minst två tre barn i varje grupp på förskolan som har dessa "problem".Och varför har det blivit så? Är det för att man som förälder inte förstår hur viktig man är och att småbarn (under ca 2 år )behöver sina föräldrar i första hand, och har så bråttom med att välja den rätta förskolan så man stressar runt på alla förskolor som finns. Redan när barnet är två,tre månader.Istället för att vara med sitt barn och umgås i hemmet och bara njuta av småbarnstiden.Jag vet att detta är kortfattat och hårt, men jag upplevar att föräldrar idag lägger fokuset på när barnet ska börja Fsk och de kan börja jobba igen, inte på att njuta av sitt barn och fostra barnet till den sociala varelse alla barn faktiskt är.Barn behöver massor av kärlek från sina föräldrar och trygghet då brukar det bli bra i slutänden.

Anonym sa...

Ett av mina barn är världens goaste lilla tjej hemma, men på förskolan slåss hon, knuffas och drar i håret. Jag är förtvivlad. Hemma pratar vi mycket (hon är fem år) om hur man är som bra kompis, vad andra känner när man gör elakheter mot dem osv och hemma med syskon eller när vi har besök av barnfamiljer är det inga problem, utan det är just på förskolan. Jag tror att det är något i den miljön som triggar henne.

Madeleine Lidman sa...

Ta-för-sig-inställning
Enligt NICHD-forskarna finns det då två möjliga förklaringar kvar till de negativa effekterna av omsorg utanför hemmet, även om de anser att båda kräver fortsatt forskning. För det första kan det handla om den gruppdynamik som uppkommer när små barn ska vara tillsammans – en sorts stridslysten ta-för-sig-inställning, som om den inte bemöts korrekt resulterar i större aggressivitet under hela barndomen. En annan möjlighet är att gruppbaserad omvårdnad i sig är stressande, så att barnens kortisolnivå blir högre. Något som den stressforskning som finns ger stöd för.
Många risker med långa dagar