torsdag, september 20, 2012

Det måste finnas gränser för välfärdsuppdraget

Foto: Orwar (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
”Alliansregeringen har satt ett ideologiskt avtryck i statistiken. Vi har fått nästan en hel poäng till på den tiogradiga skalan vad gäller företags- och arbetsmarknadsregleringar.”

Ja det stämmer säkert som Benjamin Katzeff Silberstein skriver i SvD - att Sverige har blivit friare. Vi har fått ett bättre välstånd (trots några år med lågkonjunktur) genom de få reformer som har gjorts, men tyvärr så lever vi fortfarande kvar under de planekonomiska tankar som styrt det här landet i decennier och flera områden som barnomsorgen styrs fortfarande av gamla tankar från DDR.

Vissa saker är så självklara att det kommer att ta åratal av avprogrammering för att komma tillrätta med. Hur förklarar man annars att så många överutnyttjar förskolan, utan eftertanke om vad det egentligen kostar och sätter sina små barn under tre år där när de ändå är föräldralediga? Glatt konstaterar de bara "jag behöver lite egentid med bebisen". Och så får skattebetalarna stå för notan. Ifrågasätter någon det, så är det bara att höja skatten eller hur? 

Varför inte bara trycka upp mer pengar?

Samtidigt lider sjukvården brist på pengar, liksom äldrevården och även många andra områden är eftersatta ... trots att Sverige är ett land som har bland de högsta skatterna i världen. För den som slängt chippet i nacken och börjat tänka lite själv - så är det ganska uppenbart att det inte bara handlar om att höja skatterna - utan också om HUR skatterna används. Vad ska pengarna gå till. Ska vi till exempel förbättra sjukvården och rädda fler liv? Ska vi förbättra för våra gamla som byggde vår välfärd så att de får bra och meningsfulla dagar och faktiskt får skörda vad de sått? Ska vi ha en trygg och säker förskola? Många olika barnomsorgsalternativ? En bra skola med drägliga arbetsvillkor för lärarna och en bra miljö för barnen?

Då kan vi kanske inte erbjuda i princip gratis förskola/gratis barnvakt till barn under tre år när föräldrarna är föräldralediga. Det vi kan erbjuda är i stället en öppen förskola dit de föräldralediga kan gå med både det äldre och det yngre barnet.

Nu har jag i alla fall sagt det man absolut inte får - och det som få vågar säga: 

Föräldralediga bör inte få ha små barn i förskola - utan att betala en timpenning för det.

Ibland måste någon våga säga att "Kejsaren är naken" - våga se det uppenbara. Faktiskt våga se att vi också har ett ansvar för vad vi tillåter att skattepengarna går till. Håller du med? Sprid gärna länken med Newsmillartikeln till så många som möjligt, på så många forum som möjligt. Jag förstår att inte så många vågar säga det jag skriver rakt ut - jag tycker själv att det är lite läskigt - för det är en väldigt resursstark och högljudd grupp föräldrar man retar upp. Men länka anonymt och tipsa - DET kan man alltid göra ;)

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Gärna mer barnomsorg - men betala ur egen ficka

3 kommentarer:

Ditte Sg sa...

Så bra skrivet! Och modigt! Det är så synd bara att inte folk ser att "kejsaren är naken"!

Madeleine Lidman sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Madeleine Lidman sa...

Tack :)

De som redan i dag tänker utanför "ramarna" - de ser nog det här ganska tydligt. Övriga är svåra att nå.

Sedan är frågan är vilken grupp som är störst (det enda som betyder något för politikerna) är det gruppen som överutnyttjar förskolan - eller gruppen som lämnat småbarnsåren bakom sig och helst ser att skattepengarna går någonstans där de verkligen behövs. (Hemmaföräldrarna intresserar få partier).

Störst går först i alla lägen och alla i politiska beslut. Det är bara att se vad som hände i Svenljunga. När de högljudda resursstarka förskoleföräldrarna (varav många säkert var föräldralediga med syskon) ville att deras 15-timmars barn skulle få lunch i förskolan också, så plockade moderaterna snabbt bort vårdnadsbidraget för hemmaföräldrarna. Att ta från en liten grupp (hemmaföräldrar) - för att ge till en större mer resursstark.

DET ger nämligen röster i valet, tänker man. Hur det slår mot barnen och deras familjer långsiktigt - tänker man INTE på. Och om det är rättvist eller inte bryr man sig inte om över huvud taget. Det enda som kan få människor att reagera är om människor börjar rösta annorlunda. Först DÅ drar politikerna åt sig öronen ...