De sex första viktiga åren

Foto: Lisa Brewster FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Han är fyra år och älskar My little pony. "My little pony, my little pony, min lilla ponnyhäst, sjunger han glatt och borstar försiktigt manen på plasthästarna han fått.

Men när han leker ute i parken med kompisarna som går i förskolan har han börjat förstå den hårda verkligheten - han leker med tjejleksaker. Därför åker hästarna ofta undan när killkompisarna som går i förskolan kommer hem. Då blir det vilda leker och pang och tjong. Men när kompisarna från förskolan kläcker ur sig "att killarna är bäst och ingen protest" då säger han lillgammalt; "jag tycker att tjejer och killar är lika bra".  Förskolebarnen brukar stanna upp och stirra förvånat på honom men allt som oftast så säger ingen emot.

Han är en aktiv unge - superaktiv. Vid sex månader började han ställa sig upp och vid sju månaders ålder kröp, gick och klättrade han. Nu vid fyra års ålder kallas han "för lilla professorn" av många vuxna i närheten för han är ovanligt "med". Trots sina unga år är han enormt allmänbildad, försigkommen och självgående.

Därför var föräldrarna lite oroliga när lillebror skulle gå på treårskontroll. Som föräldrar gör så jämfördes han förstås med storebror - och han var ju inte alls som storebror. Mamman våndades inför kontrollen på BVC - samhället påtalar ju hela tiden hemmabarnens tillkortakommanden och lillebror, ja inte var han säker på färgerna ännu och det kunde ju storebror som tvååring. Hon jämförde och jämförde.

Treårskontrollen gick dock som en dans. Hon fick mycket beröm för att lillebror var så försigkommen och pratade så bra. Han svarade rätt på alla frågor, hade ett stort ordförråd (och kunde färgerna) och verkade tidigt ha fått grepp om det mesta i livet.

Hemmaföräldrar är naturligtvis mer oroade än andra - de har ju faktiskt fostrat och väglett sina barn själva och bär alltså det fulla ansvaret. Många får också ständigt höra att de vägleder sina barn utan att ha en pedagogisk utbildning - och det får dem att känna att det inte duger att "bara" använda sitt sunda förnuft, ge barnen tid och låta dem vara med i vardagssysslorna och gå till parken, öppna förskolan eller låta barnen ta hem kompisar. Problemet är att inte alla tänker på att allt föräldrar gör med barnen ÄR pedagogik, som att lära barnen hur man tar på sig mössan, beter sig när man kommer hem till andra eller befinner sig i en offentlig miljö samt hur man är mot andra vuxna och barn. All denna vägledning är ju faktiskt ingenting annat än ren och skär pedagogik - gammal, hederlig vardagspedagogik - den som mänskligheten använt i tusentals år innan förskolan var det som började framhållas som ett bättre alternativ.

Barn är olika och jämförelser är inte bra eftersom varje barn bör få en chans att utvecklas i sin takt. Men i landet Sverige så matas föräldrar hela tiden med en massa myter - som att "ju tidigare ett barn börjar i förskola desto bättre blir det i matematik". Det är ett argument som ofta används som ett slagträ i debatten varför alla måste välja ett och samma alternativ till sina barn - förskola från ett års ålder.

Men...
... hur rimmar det med undersökningar som säger att det är mammans utbildningsnivå som avgör hur bra barnen blir i matematik (och andra ämnen i skolan).... och hur rimmar det med en undersökning som säger att när mamman i familjen blir arbetslös så blir barnen bättre i skolan (får hon som hemmamamma kanske mer tid att hjälpa sina barn med skolarbetet).

Sanningen är den att barn är olika och utvecklas olika och till syvende och sist så är det ändå så att det är barnets första år och den närhet, kärlek, omsorg och anknytning barnet får som lägger grunden. Sedan är det skolan, läraren och föräldraengagemanget som avgör hur barnen lyckas i skolan - inte vid vilken ålder de började i förskolan. Och barn är olika och olika bra på olika saker. Det viktiga är att varje barn får en chans att utvecklas och lära sig efter sin potential.

Föräldrarna till hemmabarnen är väl medvetna om att de aldrig kommer att få en eloge för det arbete de lagt ned på sina barn, däremot kommer de att få höra både ett och annat om något skulle gå snett. Men de är ändå helt övertygade om att de valt rätt för sina barn av den enkla anledningen att de har fattat ett aktivt beslut att välja hemmaalternativet - eftersom de anser sig känna det egna barnet bättre än "farbror staten".

Som mamman med den aktiva fyraåringen sa om sin äldste son: "så aktiv som han varit, vad hade hänt om jag placerat honom i förskola från ett års ålder i en stor barngrupp med få personal? Vi har haft några jätteintensiva år med honom men nu börjar allting att sätta sig. Om han gått i förskola hade han säkert utvecklat någon diagnos som ADHD eller något annat. Hans hjärna hade inte klarat att utsättas för all stress och så många intryck."

Något att tänka på för alla de som tycker att samhället bara ska erbjuda ett enda barnomsorgsalternativ -  och för människor som argumenterar med myter istället för sanningar.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Allt fler elever diagnosticeras med ADHD

Barn som börjar senare i skolan presterar bättre

Förskolan förstärker könsroller

Att uppfinna hjulet på nytt

I Sverige vill vi vara så oberoende av varandra. Ensam är stark och familjen anses "ute". Små barn ska få växa upp med andra små barn, där den enda gemensamma nämnaren är att de från ett års ålder, varje dag, placeras i samma lokal under ett antal timmar för att få gå i "skola" och lära sig vad livet går ut på genom "pedagogiska lekar och övningar".

De i arbetsför ålder går till sina arbetsplatser. Nio av tio som arbetar inom vård och omsorg är kvinnor och det tycker samhället är bra - då hörs det inte några rop om jämställdhet eller kvotering för att lika många män som kvinnor ska arbeta just där.

De gamla lever sina liv på sitt håll. En del har turen att få komma till ett hem när de inte klarar sig själva längre - andra får bo kvar hemma med ett litet larm som de ska trycka på om de ramlar eller behöver hjälp. Har de tur så kommer det kanske någon om de larmar. Maten får de i en låda. Ensamma är de hur som helst för barnbarnen är på dagis och de egna barnen arbetar.

Skotten mellan de olika generationerna är ganska vattentäta och träffas gör man bara ibland. På sätt går vi miste om mycket av de äldres kunskap, livserfarenhet och visdom. Vi lever inte längre tillsammans över generationsgränserna och får en massa erfarenheter gratis genom att iaktta och se hur andra gör.

Istället tvingas varje generation att "uppfinna hjulet på nytt" och den kunskap de kunde ha fått får de nu kanske försöka läsa sig till via internet - när de redan har problem.

Vi är måna om att vara produktiva och vi har ett samhälle som tjatar om arbetslinjen utan att egentligen precisera vad som är ett arbete. Det enda som egentligen framgår tydligt är att det inte är ett arbete att fostra små barn så att de växer upp till välfungerande fysisk och psykiskt starka vuxna - så länge det är mamman eller pappan som utför detta arbete själva.

Varför?

Är det tanken med stordriftsfördelar - tror man att det är bättre ekonomi i att låta 20-30 ettåringar med två personal, vistas i en lokal på två-tre rum som de ska äta, sova och leka i fram till sexårsålder då de förflyttas till skolan?

Personligen så tror jag att det här "produktiva" sättet att se på oss människor har stora risker. Jag har aldrig behövt andra människor så mycket som när jag själv fick barn och jag har heller aldrig plockat fram så mycket av mina egna livserfarenheter som just då. Utan att tänka nämnvärt på det så upprepade jag bara mycket av det som jag själv varit med om.

Ta som exempel potträning - enligt "experterna" idag behöver inte barn pottränas - de börjar gå på toa själva när de är "mogna".

Det där lyssnade jag inte på.

Mamma sa att syrran och jag var torra när vi var två och då borde mina barn kunna vara det också tyckte jag.

Och så blev det, utan någon större dramatik.

Jag visste att potträning fungerar eftersom jag hade en dialog med de äldre i min generation som gått igenom detta och jag tyckte att de som "uppfann hjulet på nytt" och lät barnen bestämma själva, gjorde det omständigt för sig.

Visst kan man vänta på att barnet själv tar initiativet till att sluta med blöjor men nackdelen är att vissa barn då går i blöjor till fyraårsåldern. En del får också problem så att de inte kan klara att tömma tarmen på toalettten utan jag har sett exempel på barn som fortsätter att bajsa i blöja tills de är fem år. De har blåvägrat att gå på toa och istället krävt att få på en blöja för att kunna bajsa. Ett annat följdproblem med den långa blöjanvändningen är att en del barn får problem att kontrollera sin blåsa och därför ständigt kissar på sig eller att de får problem med ständiga urinvägsinfektioner.

Amningen är ett annat område. Jag tillhör en generation som matats med att brösten är till för så mycket annat och att det är viktigt med en fin byst och att amning är förödande för brösten. Men när jag satt där med en liten för tidigt född unge så hade jag bara en tanke i huvudet och det var hennes överlevnad. Jag var snittad (det sägs försvåra amningen), jag var först bland mina vänner med att få barn och allt var kaos till en början eftersom min dotter låg på neonatalen och jag på specialistmödravården - men jag kämpade och jag fick igång amningen. Det fanns inte något annat alternativ för mig, jag funderade inte utan handlade bara rent instinktivt.

Det måste bero på hur jag fostrats. Trots att jag är född på 60-talet när amningen inte ansågs viktig, så ammade min mamma mig i fyra månader. Min mormor ammade min mamma i åtta månader och på de frekventa släktmiddagarna under hela min uppväxt var ammande kvinnor ett naturligt inslag.

Jag ammade båda mina barn länge och ofta. Cirka ett år efter att jag fått mitt första barn så fick mina två närmaste vänner sina. De hade sett mig amma jämt och ständigt och ingen av dem fick några som helst problem med amningen. De ammade också sina barn länge och ofta, utan att jag påverkat dem. För jag är väl medveten om att även om amningen gick lätt för mig - så kan det se annorlunda ut för andra - så jag har aldrig velat påverka någon eller säga att det ena är bättre eller sämre. Men indirekt så tror jag att jag påverkat genom att visa att det går lätt att amma och att det är bekvämt att alltid ha mat och tröst med sig.

Barn i Sverige har det materiellt mycket bra och därför finns det en tendens att inte se de problem som finns. Vi har en galopperande ökning av den psykiska och fysiska ohälsan hos barn men vi vet inte riktigt vad det beror på eftersom inte någon regering tycks våga göra en grundlig undersökning och studera detta närmare.

Barnen är också tämligen skyddslösa eftersom förskolebarn och fritidsbarn inte omfattas av arbetsmiljölagen eller en Lex Sarah lag. En annan negativ trend är att allt färre föräldrar tar ut sina föräldradagar, vilket förmodligen är en sidoeffekt av att vi skapat ett samhälle som inte tycker att barn behöver sina föräldrar.

Min förhoppning är att 2007 blir det år då vi inte bara fokuserar på det som är bra utan att vi på allvar tar itu med de svåra problem som finns i vårt samhälle och som drabbar alla.

Låt 2007 bli det år då alla de människor som la sin röst på alliansen för en förändring - också bli det år då alliansen uppfyller sitt löfte till folket istället för att de upprepar samma misstag som den förra regeringen. Låt det bli det år då den nya regeringen får bevisa att löftet om en ny familjepolitik inte bara var ett sätt att vinna makten, utan ett seriöst mål att ge människor en bättre vardag där familj och arbete blir lättare att kombinera.

Madeleine Lidman

Familjepolitiken måste utgå från barnen

I vårt samhälle känner inte människor att de har tid eller råd att vara hemma med sjuka barn. Dagispersonalen protesterar säkert i den mån de kan utan att riskera repressalier.

Som en modig förskollärare skrev i Dagens Nyheter i januari 2006:

"Föräldrar måste lära sig att respektera förskolan regler.

Nu får det vara nog! Nu har jag tröttnat på föräldrar som fullkomligt struntar i förskolans uppdrag, regler och rutiner. Vi är så trötta på er föräldrar som tror att förskolan är en sjukstuga där man kan lämna sina sjuka barn.

Barn med gröngult tjockt snor hängande från näsan ner i munnen, barn som hostar så hela kroppen skakar, barn som kommer likbleka i ansiktet och bara "kräkts lite" under natten eller barn som är lite lösa (läs diarré) i magen "men det är nog tänderna" etcetera.

Varför denna respektlöshet? Framför allt mot de egna barnen. Det finns föräldrar som proppar i sina ungar febernedsättande medel för att ungarna i varje fall ska kunna gå på förskolan på förmiddagen (så att föräldrarna kan jobba).

Det förekommer till och med föräldrar som vill att en personal skall vara inne - när de andra är ute - med deras barn bara för att det är "lite sjukt". Att det sedan finns minst 19 barn andra barn på avdelningen ser föräldern inte. Då har man som förälder inte förstått förskolans uppdrag.

Vi har också börjat undra varför inte heller läkare tycks respektera att barnet är sjukt utan svarar en tårögd förälder, som frågat om dess barn gå på "förskola" nu när det är "lite sjukt", att visst kan barnet vara på dagis om det orkar för smittat har det ju redan gjort.

Föräldern konstaterar snabbt att barnet "faktiskt orkar", barnet "springer till och med runt lite". Så det är klart att barnet kan gå på dagis i morgon. Föräldern blir sedan både förvånad och arg när personalen på förskolan ringer och ber föräldern hämta barnet för att det är för sjukt för att orka vara med på förskolans alla aktiviteter. "För läkaren sa faktiskt..." Vad föräldern inte har förstått är att hem och förskola är två skilda världar.

Föräldrar, tänk efter och respektera både era egna och andras barn. Ta reda på vad förskolans uppdrag är. Respektera förskolans personal, regler och rutiner.

Annars bör ni välja en annan form av barnomsorg".

_________________________________________

I Sverige har vi skapat ett samhälle som inte utgår från små barns behov.

Allt i jämställdhetens namn.

Fortfarande är tron hos proffstyckarna stark att om vi offrar de små barnen och struntar i låta dem få tid med föräldrarna under framförallt de tre första viktiga åren - så kommer vi att bli mer jämställda. Problemet är bara att man med barnen som murbräcka för jämställdhet glömmer alla andra viktiga områden där det fortfarande finns mycket att göra. (Läs mer i Hemmaföräldrars tankesmedja).

Nu börjar vi också se en annan negativ konsekvens av dagens familjepolitik; föräldrar tar ut allt färre föräldradagar. Det är naturligtvis något som kommer som ett brev på posten när vi har ett samhälle som inte erkänner att omsorg om de egna barnen är ett viktigt arbete.

När föräldrar tar ut allt färre dagar, när små sjuka barn lämnas in på dagis dagligen så visar det i mina ögon på ett mycket inhumant samhälle där något gått väldigt snett.

Är det inte både mer mänskligt och ekonomiskt att låta föräldrarna få en barnomsorgspeng så att de kan välja hur de vill lösa barnomsorgen under de första tre åren? Dagissubventionerna omvandlas till en barnomsorgspeng och varje familj får själv välja vilken barnomsorg de vill ha.

Då skapar vi ett samhälle som accepterar att valfrihet är ok eftersom barn är olika och familjer är olika. När det blir en självklarhet så blir det också självklart att anpassa arbetslivet efter hur verkligheten ser ut.

Madeleine Lidman

Läs också:

Håll familjen frisk i höst

Hillevi Wahl: Skicka inte era barn till dagis i "vab-panik"